Emory, Ahlyssa och Niall har alltid hört ihop sen dom var små. Men Niall fick sin karriär att tänka på och dem gled isär och tappade kontakten mer och mer. Efter ett år har dem inte hörts av och Emory och Ahlyssa lever kvar på gatan de alltid gjort. Men båda har fått plats på college i London och ska flytta dit tillsammans.

Emory’s perspektiv

När jag slängde in sista resväskan i baksätet på bilen och stängde bagage luckan så tänkte jag på Niall. Att för ett år sen gjorde han samma sak, lämnade våran lilla gata. Vi kunde inte sitta ute varje kväll och snacka med gänget, som vi gjort sedan vi var i 9 års åldern! Saknaden efter honom var stor. Det hade blivit så tomt när han åkte. Jag var riktigt stolt över Niall och att han blivit så stor. Reaktionerna från alla tjejer som älskar honom när jag säger att vi varit vänner sen dagis är oslagbar, dom flippar ur och börjar fråga massor med frågor. Men nu ska jag också sticka till London. Jag och Ahlyssa ska åka och gå på College. Våra föräldrar hade köpt en underbar lägenhet åt oss som inte låg långt ifrån skolan och tydligen inte så långt ifrån Niall’s lägenhet har vi fått reda på. Jag och Ahlyssa hade packat in alla våra saker i mina föräldrars bil och vi satte oss i bilen och började åka iväg mot flygplatsen. Jag hade känt att det skulle vara skönt att komma bort från Irland men nu kände jag att jag faktiskt skulle sakna det, jag hade så fina minnen här och alla mina fina vänner som alltid hängt ihop i alla lägen. Vi åkte förbi huset Niall’s familj bodde i och jag kände verkligen saknaden efter honom och jag bestämde mig för att jag skulle söka upp honom i England och prata om allt och inget som vi brukar

Ahlyssa’s perpektiv:

När vi kom fram till flygplatsen så var vi tvungna att skynda oss att säga hej då till Emory’s föräldrar. Det var lite sorgligt att lämna Irland men ändå skönt med en nystart. När vi äntligen kom in i flygplatsen gick vi och checkade in och gick vidare till gate 14 där vårt plan skulle gå från. Det dröjde inte länge innan dem ropade ut i högtalarna att vi skulle gå på planet mot London. Vi satte oss på våra platser och spände fast bältet. Emory tog ett djupt andetag och kollade runt med en rädsla i blicken. När alla satt fast spända på sina platser rullade planet sakta ut till startbanan. Jag tog Emory’s hand för att lugna henne lite. Planets motorer började mullra inuti i planet och någon sekund senare blev allt suddigt utanför rutan. Planet lyfte från marken och Emory höll mig hårt i handen. När vi kommit upp i luften började hon slappna av lite.  Efter någon timma landade vi på Londons flygbana. När vi landat gick vi för att hämta våra väskor. Lite osäkert gick vi dit vi trodde våra väskor skulle komma. När vi stått och väntat på våra väskor i 20 minuter kände vi oss små och bortkomna på den stora flygplatsen i London. Tillslut bestämde vi oss för att leta reda på en informationsdisk.

”Vi har inte hittat våra väskor” Sa jag till kvinnan som satt i disken, som hette Janice enligt hennes namnskylt.

”Vilket flyg kom ni med?” Frågade Janice vänligt.

”Flyget från Dublin” Svarade jag nervöst.

”Era väskor kommer på band 3” Sa hon och pekade bort mot ett ställe där några väskor rullade på ett band.

”Tack” Sa vi tacksamt och småsprang mot bandet.

Och till vår lycka kom våra väskor efter en stund. Vi gick mot utgången och vinkade in en taxi.

Jag sa vår adress till chauffören, som började åka. Det var så coolt att äntligen vara i London.

Vad tycker ni om första delen?

Kram Emelie och Clara x